Varje svensk vet vem herr Gunnar Papphammar i den grå överrocken och den fåniga hatten är. Han har en förmåga att alltid råka illa ut. Är han hemma eller borta, det spelar ingen roll. Alltid slutar det med någon form av större katastrof.

Gösta Ekman, en av Sveriges bästa komiker genom tiderna gjorde under 80-talet en TV-serie som hette Papphammar. Den gick i princip bara ut på att Papphammar råkade illa ut vad än han åtog sig, minns såväl att jag älskade den när jag var mindre. Därför var det med stor nostalgi jag såg den igen, men vad i hela friden hade hänt? Dom flesta skämten kändes bara överdrivna och det var nära till gråten jag såg färdig den.

Här har jag i alla dessa år, längtat efter att få se Papphammar igen och sen när jag väl får se den. Så är den riktigt dålig, jag blev väldigt besviken över hur illa den har åldrats. På drygt 47 minuter skrattade jag säkerligen högst 5 gånger, det var under sketcherna "På Sportaffären", "Fartens tjusning", "Det brådskar igen" och när Papphammar åker rullskridskor som skrattmusklerna fick arbeta på högvarv.

Skådespelare är det inte många av i Papphammar, förutom Gösta Ekman så har Mats Ahren en rätt stor roll men det hade egentligen inte behövts några andra för Ekman är i en klass för sig. Hans komiska framtoning kan man återfinna i hans tolkning av "Sickan" i Jönssonligan-filmerna, men det är Papphammar som han är mest förknippad med. Kanske inte så konstigt egentligen, många människor älskar Papphammar över allt annat, själv så tycker jag Gösta Ekman ska ha stor eloge för sin roll i denna film, även om inte filmen i sig är särskilt bra så räddas den från total sågning tack vare just: Gösta Ekman...